Och så var vi plötsligt våra mammor...
Nedsjunkna i en bekväm vardagsrumssoffa sitter vi med varsitt glas vitt i högsta hugg.
Jag dricker i vanliga fall inte vin, men värdinnan bjuder och man får ta seden dit man kommer.
Det är laddad stämning, humöret är på topp. Var länge sedan jag var ledig en lördag så nu skall här festas, och det ordentligt.
Folk trivs och småpratar i allt högre volym, och borden dignar av tilltugg. Det är kex med olivröra, salta pinnar och mozarellafyllda körsbärstomater.
Allt är bäddat för en grym kväll.
Då, plötsligt, upptäcker jag vad det är som händer. Jag stannar till för en stund, betraktar det perfekta scenariot, och finner mig själv sittandes med ett glass vitt och diskutera städvanor.
Jag inser att trots att jag knappt känt dessa människor längre än en timme så vet jag redan vem som skurar golvet oftast, vem som aldrig dammat sin bokhylla och vem som bara städar när hon får gäster.
Insikten får mig att haja till.
Jag ryggar tillbaks inför mitt sanna jag som obarmhärtigt uppenbarar sig i det dova skenet av värmeljusen.
Det är inte längre ett gäng ungdomar som upphetsat super skallen i bitar med stulen sprit, det är inte ens en samling studenter som firar sitt nyblivna vuxenliv. Nej, den samling människor jag befinner mig tillsammans med, inklusive jag själv, är en grupp vuxna människor som stillsamt och sofistikerat diskuterar bostadsmarknaden, den nya regeringen och städning.
"Ta lite mer snittar" ber värdinnan artigt.
Med tom blick stoppar jag en tomat i munnen utan att tugga, och sköljer ner med bag-in-box-vinet. En rejäl klunk, nej, tre-fyra. Som för att statuera exempel.
Jag är inte min mamma.
Jag är inte någon heminredningsfrälst äkta fru vars största intresse ligger i att stillsamt vårda mitt hem och min familj, medan jag diskuterar pelargonodling med mina vänner.
När någon nämner trängselskatten får jag nog och går in i köket.
Diskbänken dignar av sprit och diverse groggvirke. Nu börjar det likna någonting. En kille som är i full gång med att blanda groggar erbjuder sig att ordna en åt mig. När han häller i spriten upprepar jag, likt en häxblandande fjortonåring; "mer, mer, mer".
Ända tills glaset är fyllt till ca 70%
Då fyller jag på med lite läsk, och känner direkt hur tiden sakta men säkert börjar spolas bakåt, och jag är 16 år igen.
Girigt för jag glaset till munnen och klunkar snabbt den plågsamt starka groggen. Inom mig upprepas mitt mantra:
"Jag ÄR inte vuxen, jag ÄR inte vuxen".
Då slinker värdinnan förbi och sticker ner en drinkpinne i mitt glas.
En drinkpinne. Vuxenpoäng.
Genast rycks jag tillbaks till verkligheten, och det är omöjligt att förneka:
Sakta men säkert kommer vi alla så småningom förvandlas till våra mammor.