Helgar ändamålet verkligen medlen?

Ibland när jag går förbi en matbutik så bara måste jag gå in. Trots att jag inte ens är sugen på någonting. Jag bara måste göra det eftersom jag kan. Affären är full av feta människor som shoppar loss på grillchips, och kön är milslång. Fortfarande kan jag inte på något stadium känna att jag har särskilt stor lust att köpa någonting. Ändå gör jag det.
Det är jobbigt, bökigt och tidsödslande. Målet väger ingalunda upp den omständiga transportsträckan dit. Men det är tillgängligt, möjligheten finns, och det räcker. Jag gör det.
Jag trängs med tjockisar som tappat hoppet, jag köar i hundra år, jag slänger ut pengar och dyrbar tid. Utan att ens se fram särskilt mycket emot att få stoppa i mig det där godiset.
Väl ute ur affären med godiset i handen känner jag ingenting. Den värsta biten är visserligen över, men vad var egentligen meningen? Lyckoruset inför en nyinförskaffad bit choklad uteblir.
Ändå äter jag och det är ganska gott.
Det är bekant.
Det är trivsamt på något vis, men jag hade definitivt kunnat strunta i det. Det ger mig ingenting annat än ett ögonblicks behag, jag hade lika gärna kunnat gå raka vägen förbi butiken. Men jag går in. Jag går alltid in
Varför gör man så?