bildi

bild

Helgar ändamålet verkligen medlen?

Ibland när jag går förbi en matbutik så bara måste jag gå in. Trots att jag inte ens är sugen på någonting. Jag bara måste göra det eftersom jag kan. Affären är full av feta människor som shoppar loss på grillchips, och kön är milslång. Fortfarande kan jag inte på något stadium känna att jag har särskilt stor lust att köpa någonting. Ändå gör jag det.
Det är jobbigt, bökigt och tidsödslande. Målet väger ingalunda upp den omständiga transportsträckan dit. Men det är tillgängligt, möjligheten finns, och det räcker. Jag gör det.
Jag trängs med tjockisar som tappat hoppet, jag köar i hundra år, jag slänger ut pengar och dyrbar tid. Utan att ens se fram särskilt mycket emot att få stoppa i mig det där godiset.
Väl ute ur affären med godiset i handen känner jag ingenting. Den värsta biten är visserligen över, men vad var egentligen meningen? Lyckoruset inför en nyinförskaffad bit choklad uteblir.
Ändå äter jag och det är ganska gott.
Det är bekant.
Det är trivsamt på något vis, men jag hade definitivt kunnat strunta i det. Det ger mig ingenting annat än ett ögonblicks behag, jag hade lika gärna kunnat gå raka vägen förbi butiken. Men jag går in. Jag går alltid in
Varför gör man så?

Och så var vi plötsligt våra mammor...
Nedsjunkna i en bekväm vardagsrumssoffa sitter vi med varsitt glas vitt i högsta hugg.
Jag dricker i vanliga fall inte vin, men värdinnan bjuder och man får ta seden dit man kommer.
Det är laddad stämning, humöret är på topp. Var länge sedan jag var ledig en lördag så nu skall här festas, och det ordentligt.
Folk trivs och småpratar i allt högre volym, och borden dignar av tilltugg. Det är kex med olivröra, salta pinnar och mozarellafyllda körsbärstomater.
Allt är bäddat för en grym kväll.
Då, plötsligt, upptäcker jag vad det är som händer. Jag stannar till för en stund, betraktar det perfekta scenariot, och finner mig själv sittandes med ett glass vitt och diskutera städvanor.
Jag inser att trots att jag knappt känt dessa människor längre än en timme så vet jag redan vem som skurar golvet oftast, vem som aldrig dammat sin bokhylla och vem som bara städar när hon får gäster.
Insikten får mig att haja till.
Jag ryggar tillbaks inför mitt sanna jag som obarmhärtigt uppenbarar sig i det dova skenet av värmeljusen.
Det är inte längre ett gäng ungdomar som upphetsat super skallen i bitar med stulen sprit, det är inte ens en samling studenter som firar sitt nyblivna vuxenliv. Nej, den samling människor jag befinner mig tillsammans med, inklusive jag själv, är en grupp vuxna människor som stillsamt och sofistikerat diskuterar bostadsmarknaden, den nya regeringen och städning.
"Ta lite mer snittar" ber värdinnan artigt.
Med tom blick stoppar jag en tomat i munnen utan att tugga, och sköljer ner med bag-in-box-vinet. En rejäl klunk, nej, tre-fyra. Som för att statuera exempel.
Jag är inte min mamma.
Jag är inte någon heminredningsfrälst äkta fru vars största intresse ligger i att stillsamt vårda mitt hem och min familj, medan jag diskuterar pelargonodling med mina vänner.
När någon nämner trängselskatten får jag nog och går in i köket.
Diskbänken dignar av sprit och diverse groggvirke. Nu börjar det likna någonting. En kille som är i full gång med att blanda groggar erbjuder sig att ordna en åt mig. När han häller i spriten upprepar jag, likt en häxblandande fjortonåring; "mer, mer, mer".
Ända tills glaset är fyllt till ca 70%
Då fyller jag på med lite läsk, och känner direkt hur tiden sakta men säkert börjar spolas bakåt, och jag är 16 år igen.
Girigt för jag glaset till munnen och klunkar snabbt den plågsamt starka groggen. Inom mig upprepas mitt mantra:
"Jag ÄR inte vuxen, jag ÄR inte vuxen".
Då slinker värdinnan förbi och sticker ner en drinkpinne i mitt glas.
En drinkpinne. Vuxenpoäng.
Genast rycks jag tillbaks till verkligheten, och det är omöjligt att förneka:
Sakta men säkert kommer vi alla så småningom förvandlas till våra mammor.

Matinsamling...

Magen värker och kylskåpet är tomt.
Jag har ungefär en halv burk dijon-senap och lite mjölk som jag köpte på sjuelvan på väg hem från jobbet imorse. Till middag planeras att snyltäta hemma hos M. Han brukar åtminstone ha tortellini.

Fredagsvarning

Ännu en helg nalkas i singellivets tecken. Det blev ingen frukost idag, lönen börjar sedan länge sina och de sista slantarna måste läggas på en ny kortkort kjol och några cider. Förhoppningsvis bidrar kjolen till att övrig dricka under kvällen bli betydligt billigare (gratis) för min del.

Min ena blomma håller på att lämna mig. Efter 9 månaders ömsesidig respekt och tillit verkar det som att mina ansträngningar inte längre spelar någon roll. Obarmhärtigt slits mitt hjärta ut, och jag kan intet göra än att hjälplöst se på medan ännu en livskamrat försvinner ur mitt liv.
Jag som gett allt!
Uppenbarligen verkar det ju inte hjälpa vare sej det gäller växter eller människor.
Otacksamma slynglar.

Farväl min vän.. Jag som försökte allt...

Tack och Lov...

Jag är så glad att jag inte ska bli mamma i vår. Över ett par dagar förvandlades min största livssorg till en relativt behaglig lättnad.
Bajs, kräks, kiss, skrik, gnäll, panik, ångest- ni får vänta ett par år.
Fortfarande känns det fruktansvärt att jag tvingade mig själv genom det där hemska, men först nu kan jag på något sätt känna att det inte bara medförde ångest och sorg.
Det känns bra.

En singel, tack!

Nej, inte heller den här var singel.
Precis som alla andra normala människor kilar han stadigt med någon bratig brutta som heter Lisa. En gång fick Lisa en fågelskit i urringningen, och jag kan inte hjälpa att det känns rätt åt henne. Hon har ju stulit snubben som jag nyligen placerat som etta på min lista över kändisar man faktiskt får vara otrogen med.
Om jag nu mot all förmodan någonsin skulle hitta någon att vara otrogen mot alltså.
Vilket inte lär hända de närmsta åren.
Så jag får nog lov att förlåta Lisa.
Jag menar, jag kan ju knappast kräva att han ska dra ut på sitt singelliv och nobba henne för att jag eventuellt ska kunna vara otrogen med honom om 6-7 år. Kanske borde jag istället se till att bli känd och hamna etta på hans lista?